Himmelstrand av John Ajvide Lindqvist
Titel: Himmelstrand
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront förlag
Språk: Svenska
Antal sidor: 411
Antal sidor: 411
Handling: (från baksidan)
Fyra husvagnar. Fyra bilar
Fyra husvagnar. Fyra bilar
Husvagnarna är av olika årsmodeller, storlek och utförande, men de är alla vita. Bilarna mer olika, men två är av märket Volvo. Alla bilar har dragkrok, givetvis. Två har takräcke.
Utöver det: ingenting förutom människor. Tre vuxna och ett barn som vandrar mellan vagnarna och bilarna, de övriga ännu sovande, ovetande, kanske drömmande.
Bortom den lilla kretsen av vagnar finns bara gräs. En gräsmatta med drygt tre centimeter långa strån som sträcker sig så långt ögat kan nå, i alla riktingar.
Det är en tom plats.
Det går inte att veta vad som finns bakom horisontlinjen, under jorden, ovanför himlen, men för ögonblicket är det en tom plats. Ingenting. Förutom människor. Och i varje människa en värld i sig.
Tio personer förflyttas med sina husvagnar till tomheten. En blå himmel utan sol och ett till synes oändligt fält. På radion spelas enbart gammal svensktoppsmusik. När de rör sig ut på fältet tvingas de konfrontera sina rädslor och sin längtan i fysisk gestalt. Det kommer att förändra dem. Vilka är vi när vi ingenting har? Vart får vi när ingenstans finns att gå? Vad gör vi för vår kärlek när det verkligen gäller?
Mina tankar: (från Goodreads)
Ajvide har igen lyckats fånga mig i en värld av obehagliga, konstiga och hemska saker. Det finns en anledning till att han är min favorit av svenska författare.
Ajvide har igen lyckats fånga mig i en värld av obehagliga, konstiga och hemska saker. Det finns en anledning till att han är min favorit av svenska författare.
Tio människor, en katt och en hund vaknar upp en morgon till ingenting. Kvällen innan befann de sig i sina husvagnar på en camping, men nu finns det ingenting utanför fönstren. Ingenting förutom tre centimeter högt gräs och en blå himmel utan sol så långt ögat når.
Boken hoppar mellan allas perspektiv, utom katten och ena av de två barnen som är där. Eller vad hon nu är för något. Man kan tänka sig att det blir rörigt att följa tio olika perspektiv på samma gång, men det är så bra gjort att det bara är intressant. Kom på mig själv flera gånger att längta till att nästa del med någon viss karaktär skulle fortsätta.
Sen har vi såklart det typiska för Ajvide. Det konstiga. Allt är så konstigt hela tiden. Några ledtrådar här och några där men sällan något som ger svar på något. I en början är det spännande, till att övergå till frustration och sedan accepterar man det bara. Det är konstigt och så är det bara! I slutet hade jag ändå inte fått saker förklarade för mig, men det var okej. Saker hände liksom för att de skulle hända.
Jag gav den här boken fem stjärnor. Jag velade mellan fyra och fem, men det fick bli fem. Dock skulle jag inte säga att det är den bästa Ajvide-boken men den är bra. Väldigt bra.
Betyg: ★★★★★
Första meningen: "På bristen känner man en människa."
Kommentarer
Trackback
